Första inlägget - ett besök hos Amir; läkare i Frölunda
Hej alla nyfikna. Och hej Stellan (det är jag). Jag skriver det här som någon slags jag-vet-inte-vad.
En typ av dagbok gällande mitt val att göra en s.k. gastrisk bypass - operation? JFGI.
Jag gör det här för min egen skull; för att jag ska kunna dokumentera processen (som ännu inte börjat).
Jag gjorde första besöket hos en läkare tidigare idag. Dvs 11:e augusti 2010.
Fy fan va det regnade när jag skulle dit. Och fy fan va blöt jag blev om fötterna.
Men det gick bra.
Jag fick veta att jag väger 149,5 kg och min längd är 172,
vilket innebär att mitt bmi ligger bra precis på 50,5.
Fetma börjar vid 30 bmi...
vilket innebär att min fetma började redan när jag vägde 88.7 kilo.
Oj.
Ja ja, ordet fetma betyder ju inget annat än ett väldigt generellt mått.
Men å andra sidan så är jag tjock som en gris (det är den medicinska termen för mitt tillstånd).
Så jag tänkte att en sån där operation vore en klok idé.
Aja, jag fick iaf. veta att läkare Amir att jag kvalificerar för en GP (gastrisk bypass),
så obesitasmottagningen (fint ord - tjockisdoktorn är ett annat) ska höra av sig.
DET lär ju dröja kan jag tänka mig. Eller så går det skitfort.
Men jag tänkte skriva här så fort nåt nytt händer på den här fronten.
Jag vill poängtera redan nu att jag inte lider på något sätt av min övervikt
annat än att jag svettas och flåsar mer än andra efter jag gått i uppförsbackar
och har lite svårt att hitta kläder som passar. Inte så konstigt iofs.
Men bara för att en person inte ser frisk ut så betyder det egentligen inget. Tro mej.
Jag är ännu relativt ung (28 är det nya 27 säger dom ju)
så det lär ju dröja ett tag innan jag börjar lida ont över min övervikt och märka det tydligt.
Men i övrigt så mår jag bra.
Kroppen har säkert tagit skada redan. Men det är inget jag märkt av.
Men jag ser det såhär - hade jag varit smal och supit varje helg och, låt oss säga, käkat kött och rökt,
ja då hade min kropp också tagit skada.
Men jag har inte aktivt valt min övervikt - den kom som ett brev på posten efter att mamma gick bort 2007 och jag började äta Citalopram (en antidepressiv medicin) - jag var relativt smäcker runt den tiden men sen gick det fort.
Min kroppsvikt har fördubblats på 3 år. Bristningar... näää, menar du? ;)
Jag var tjock som barn, men i högstadiet så började jag tokbanta och drog på mig ätstörningar. Ett vanligt händelseförlopp - vanligare bland killar än man kan tro. Jag behöll en slank form - bitvis var jag riktigt vältränad,
men kärleksbekymmer ledde till att jag tappade greppet om matvanorna och föll tillbaks i gamla hjulspår.
Varje gång jag gått ner i vikt så har jag förr eller senare ramlat dit och blivit tyngre än någonsin.
Också en anledning att operera.
Det här ska bli en intressant resa.
Förhoppningsvis när allt är över så är jag inte längre för fet för ett fuck.
Kram
En typ av dagbok gällande mitt val att göra en s.k. gastrisk bypass - operation? JFGI.
Jag gör det här för min egen skull; för att jag ska kunna dokumentera processen (som ännu inte börjat).
Jag gjorde första besöket hos en läkare tidigare idag. Dvs 11:e augusti 2010.
Fy fan va det regnade när jag skulle dit. Och fy fan va blöt jag blev om fötterna.
Men det gick bra.
Jag fick veta att jag väger 149,5 kg och min längd är 172,
vilket innebär att mitt bmi ligger bra precis på 50,5.
Fetma börjar vid 30 bmi...
vilket innebär att min fetma började redan när jag vägde 88.7 kilo.
Oj.
Ja ja, ordet fetma betyder ju inget annat än ett väldigt generellt mått.
Men å andra sidan så är jag tjock som en gris (det är den medicinska termen för mitt tillstånd).
Så jag tänkte att en sån där operation vore en klok idé.
Aja, jag fick iaf. veta att läkare Amir att jag kvalificerar för en GP (gastrisk bypass),
så obesitasmottagningen (fint ord - tjockisdoktorn är ett annat) ska höra av sig.
DET lär ju dröja kan jag tänka mig. Eller så går det skitfort.
Men jag tänkte skriva här så fort nåt nytt händer på den här fronten.
Jag vill poängtera redan nu att jag inte lider på något sätt av min övervikt
annat än att jag svettas och flåsar mer än andra efter jag gått i uppförsbackar
och har lite svårt att hitta kläder som passar. Inte så konstigt iofs.
Men bara för att en person inte ser frisk ut så betyder det egentligen inget. Tro mej.
Jag är ännu relativt ung (28 är det nya 27 säger dom ju)
så det lär ju dröja ett tag innan jag börjar lida ont över min övervikt och märka det tydligt.
Men i övrigt så mår jag bra.
Kroppen har säkert tagit skada redan. Men det är inget jag märkt av.
Men jag ser det såhär - hade jag varit smal och supit varje helg och, låt oss säga, käkat kött och rökt,
ja då hade min kropp också tagit skada.
Men jag har inte aktivt valt min övervikt - den kom som ett brev på posten efter att mamma gick bort 2007 och jag började äta Citalopram (en antidepressiv medicin) - jag var relativt smäcker runt den tiden men sen gick det fort.
Min kroppsvikt har fördubblats på 3 år. Bristningar... näää, menar du? ;)
Jag var tjock som barn, men i högstadiet så började jag tokbanta och drog på mig ätstörningar. Ett vanligt händelseförlopp - vanligare bland killar än man kan tro. Jag behöll en slank form - bitvis var jag riktigt vältränad,
men kärleksbekymmer ledde till att jag tappade greppet om matvanorna och föll tillbaks i gamla hjulspår.
Varje gång jag gått ner i vikt så har jag förr eller senare ramlat dit och blivit tyngre än någonsin.
Också en anledning att operera.
Det här ska bli en intressant resa.
Förhoppningsvis när allt är över så är jag inte längre för fet för ett fuck.
Kram
