Gamla Stellanbloggen

Självförnekelse, skam och utanförskap.
I 28 år levde Stellan Karlsson i garderoben.
Att komma ut som homosexuell är det bästa han har gjort.
Livet är helt fantastiskt nu.

– Hej alla söta!
Stellan Karlsson brister ut i ett leende och tittar in i kameran.
Det är dags för veckans inlägg på videobloggen, och orden vet ingen hejd när filmen börjar rulla.
Att lätta på hjärtat i den virtuella världen har blivit som ett gift för honom. 
– Det är skönt att sätta på kameran och bara prata.
Jag har hållit mycket inom mig i hela mitt liv, jag har en del att ta igen, säger Stellan.
I femton minuter berättar han om sin vardag och hur det är att leva som homosexuell.
På väggen bakom honom hänger en flagga i regnbågens alla färger,
och överallt på bloggens sida syns rosa hjärtan och fluffiga moln.
– Jag är inne i en väldigt rosa och fluffig period just nu.
Det är en frihet att kunna släppa på alla hämningar.
Så länge Stellan kan minnas har han vetat att han är homosexuell.
Fram tills han var 28 år levde han i garderoben.
Nyårsafton 2010 kom vändpunkten.
Då gjorde han slag i saken av en replik han i flera år hade sagt till sina vänner:
om jag är singel på nyårsafton ska jag vara gay det året.
Till hans förvåning hade de bara ryckt på axlarna åt hans förslag.
– Det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Ett tag undrade jag om de ens trodde mig,
att de kanske tänkte att jag var inne i en rebellisk fas.
Alla i min omgivning var vana vid att jag piercade mig, bytte hårfärg stup i kvarten och så där, säger Stellan.
Nyårstricket blev en perfekt mjukstart för honom att komma
ut. Att lägga alla korten på bordet med en gång kändes för vågat.
– Det var lite som att gå ut på isen och känna om den håller.
Jag tänkte att om det blir för jobbigt kan jag gå tillbaka igen.
2010 var det som att en ny värld öppnade sig för Stellan. För första
gången var det till exempel okej att titta på en kille som han tyckte var
snygg, eller att köpa en kvinnlig doft på parfymavdelningen.
– Plötsligt var livet fantastiskt. 
Det var som att ha gått på helspänn i 28 år, och sedan bara kunna släppa
allt och andas ut. Himlen kändes blåare, gräset var grönare och fåglarna
lite mer kvittriga. Tidigare hade allt i Stellans tillvaro gått ut på att kämpa mot sig
själv. Varje dag var en ständig indoktrinering av den egna tankegången
– en process som startade när han var runt sexårsåldern.
– Jag kommer ihåg att jag brukade önska mig My little pony och smyckeskrin i födelsedagspresent när jag var liten.
Med tiden insåg jag att det var något fel, att det bara var tjejer som skulle hålla på med sådant.
För att inte sticka ut började han att ta efter de andra killarna i sin omgivning.
Det blev början på en nedåtgående spiral i självförnekelse och skamkänslor.
Under hela högstadiet kände han sig utfryst för att han var annorlunda.
– Det var en väldigt hatisk tid. Om man var en grabbig grabb var man accepterad,
annars var man utstött. Jag provade på fotboll, men kände att det inte var någonting för mig.
Stellan höll siIg mest inomhus, där tvspel och tecknande blev en tillfällig flykt och tröst.
Under gymnasietiden blev tillvaron lättare, då han flyttade in till Östersund och fick nya vänner.
Men att avslöja sin homosexualitet fanns inte på kartan.
För att ingen skulle bli misstänksam hade han flera förhållanden med tjejer.
– Det var inte kul, men det var den perfekta täckmanteln.
Känslan av att folk ser ner på bögar har alltid funnits där.
Om någon skulle komma på mig kändes det som att mitt liv skulle vara över.
Till slut orkade Stellan inte ljuga längre.
Hösten 2009 kom han in på lärarprogrammet i Göteborg.
Flytten blev en chans för honom att starta om på nytt.
– Det kändes direkt mer öppet i Göteborg, vilket gjorde det mycket enklare att komma ut här.
Ju större stad, desto lättare är det att hitta människor som man trivs med.
Det gjorde Att Stellan till slut vågade ta tag i sitt nyårslöfte.
Att komma ut är hans livs bästa beslut – och mycket lättare än vad han hade trott.
– För första gången på tjugo år kände jag mig bekväm i mitt eget skinn.
Det är ingen som har haft problem med det i efterhand.
En stor del av oron berodde på mina egna fördomar och hjärnspöken.
Jag hoppas att andra som lever i garderoben också vågar ta steget.
Det aldrig är för sent att må bra.

foto: Anders Hofgren

Bildtext:
Äntligen ute.
Stellan Karlsson var 28 år när han kom ut som homosexuell.
Innan dess var det bara en person som han hade vågat berätta sin stora hemlighet för – hans mamma när hon låg på dödsbädden.
”Hon var djupt sövd och hörde mig inte, men det kändes ändå bra att få säga det till någon. Hon var min bästa vän, jag älskar henne över allt annat. Om hon hade levt i dag hade hon stöttat mig helhjärtat, det är jag säker på.”